Nu ska ni få höra!

I torsdags hade jag ett möte med en främling som han så fint ville kalla det. Vi var på 7-eleven och köpte glass för att sedan sätta oss i en park. När jag står och ska betala min glass så frågar två tjejer bakom mig om Jakob har tappat en hundralapp för att det ligger en i godiset framför kassan. Jag plockar upp den och ger den till kassörskan. (Varför? Varför tog jag den inte själv?)
    När vi sen ska gå ifrån parken så går jag införbi 7-eleven igen och frågar om jag inte kan få 100-lappen ändå. Hon i kassan tyckte att jag var en dålig människa och menade att nu har jag ju lämnat in den så då måste vi ju vänta tills någon hämtar ut den. Synd, tänkte jag och vi fortsatte vår tur på stan.
    Ungefär en timme senare kollar jag i min plånbok och inser med fasa: Va i helvete?! Det var ju min peng! Jag går och är bitter hela dagen och vågar inte riktigt gå dit igen och säga att den var min efter att jag redan hade försökt sneaka till mig den.
    Jag träffar upp Klara och skickar in henne för att hämta den. Vad händer då? Jo, kassörskan hånler åt Klara och säger någonting i stil med: Men tror du verkligen att om någon hittade en hundralapp, att de skulle lämna in den då.
    Klara går därifrån, utan min peng. Min vrede är total!