Okej. Nu är jag upprörd.
    Jag gillar att åka pendeltåg och tunnelbana. Det finns så mycket folk att kolla på och man har tid att tänka. På väg hem från stan efter ett glas fläderblomssaft med Lisen och en glass med Tessa så sitter jag själv på pendeltåget. Jag ser hur det kommer på en lång, välklädd, ganska vacker mulatt. Med sig har hon två barn och en barnvagn som det hänger trasiga soppåsar på. Jag börjar bli lite orolig. Precis innan första stoppet kommer hon och sätter sig bredvid mig med det ena barnet i knät. Ett barn som skulle kunna va så gulligt. Ni vet ett sånt litet mulattbarn med stort krulligt hår. Sen börjar helvetet.
    Ungen äter en GB-Sandwich. Eller ska vi säga att den våldtar en GB-Sandwich? Den har glass i håret, på kläderna, i ansiktet, på fingrarna och på mammans kläder. Sitter och sparkar med sina små lortiga fötter på mina rena jeans och mamman bryr sig inte. Jag trycker mig in mot pendeltågsväggen.
    Nu dyker unge nummer två upp. Unge nummer två vill inte ha det sista av sin Calippo, så han ger den till sin mamma. Hon börjar äta och sen vill äckelbarnet ha resten. Det slutar med att han häller Calippojuice över hela sig och över hela mamman och skapade en Calipposjö runt våra säten. Vid det här laget satt jag upptryckt mot fönstret. Det här pågår i 5 minuter tills jag flyger upp och kastar mig av tåget, inspekterar mina kläder och pustar ut. Jag hade klarat mig från hin ondes barn.