Sloth/Acedia

Lättja. Ytterligare en av dödssynderna. Från början handlade lättjan om sorg och förtvivlan men har övergått till att betyda likgiltighet. Att inte bry sig om någonting. Jag skulle väl kunna påstå att i många fall börjar det med förtvivlan och sorg tills det har tagit så mycket plats att man inte bryr sig om någonting annat. Lättja handlar inte bara om att vara lat, utan kan även yttra sig av att någonting äter upp en inifrån tills man inte förmår sig att göra saker. Tills förtvivlan har tagit över.
    Det är just lättja jag går omkring med. En likgiltighet som sprider sig i min kropp. Från början handlade det mest om småsaker men det börjar handla om viktigare saker. Om lägenhet, sparkonto och jobb. Det är absolut inte så att jag är helt uppslukad av det. Men den har ändå tagit alltör mycket av min kropp. Vissa dagar vill jag inte gå ur sängen just för att jag inte orkar engagera mig i sakerna som ska hända. Det skulle aldrig hända om jag hade ett jobb jag mådde bra av och en kärlek som lyfter mig. Men just nu har jag inget av dem.
    Nej jag är inte deprimerad, jag är full av lättja.

känner väl igen det där med att inte orka gå upp ur sängen...och jag börjar bli så trött på det!

ringer dig sen så får vi prata lite =)

älskar dig!

puss

Hej Erik! Christian här från din gamla klass på NDH. Vet hur du känner det, fuckade up rätt mycket förra året vilket så småningom ledde till samma känsla av likgiltighet. Först kom jag på att många av mina vänner egentligen bara var bekanta utnyttjare, en känsla av svek och besvikelse. Sen gjorde tjejen slut. Sen gjorde större delen av min bekantskapskrets slut pga att jag var lite intim med en polares syrra. Sen efter Arvika blev jag sjuk några veckor, sen pallade jag inte dra till jobbet och tog 3 veckors spontansemester. KOm tillbaka till jobbet och hatade det - 3 veckors sjukskrivning. 2 veckors jobb, sen stannade jag hemma i 2 månader - gick bara ut för att köpa mat, sprit och cigg. Spelade tvspel, kollade på alla serier. var vaken på nätterna till 11 på morgonen, sov till 19. träffade inte någon kompis eller berättade för någon - alla trodde att jag arbetade. Sen började jag gå till en psykolog, berättade allt för familjen och fick en chans till på jobbet som jag iof sumpade. Då bestämde jag mig för att jag behövde en nystart - antingen skulle jag flytta till Costa-Rica eller börja plugga i Lund - 50/50 chans til det ena eller andra. Hade turen att komma in här på juristprogrammet och lever nu studentlivet till fullo. Jag är inte alltid lycklig men ofta! Likgiltigheten har försvunnit vilket är det bästa som har hänt på länge - det är vidrigt att inte kunna känna någonting. En dag i sthlm vaknade jag av att 5 poliser bröt sig in i min lägenhet - min mor trodde att jag hade tagit livet av mig. Det enda jag kunde känna var en viss obekvämhet över att jag hade ciggfimpar i glas på bordet, tomma spritflaskor på diskbänken, att det luktade gräs och var skräp överallt. I övrigt kände jag ingenting. Mitt tips till dig är att prata med dina föräldrar, be dem att hjälpa dig med en psykolog - det hjälper ofattbart. Jag gick till en jätteduktig på mosebacke som hette Gun, 086606604. Mitt andra tips är att byta liv - för mig var det iallafall vägen ut. Försvinna från allt som påminde en om all skit och starta om på nytt med nya människor i en ny stad. Lycka till! __Christian