Man går in på en begravning och tror inte att man ska bli det minsta påverkad. Man sätter sig ner på sin plats och väntar på att alla ska komma. Rakt framför står en kista och drösvis med blommor. Redan då klumpar det sig i halsen och man inser hur fel man hade haft från början.
    Man biter ihop och tänker att man ska hålla sig sansad. Folk anländer. Begravningsuträttaren börjar prata och låt efter låt spelas. Man tycker att det går ganska bra och man håller sig lugn. Sen kommer det avgörande slaget. Fields of gold av Eva Cassidy spelas och alla ska gå fram och ge sitt sista farväl. Att se sin mormor säga adjö till sin dotter och ens kusiner säga hej då till sin mamma. Det är verkligen outhärdligt.
    Två gånger i år har jag varit på begravningar där begravningarna har varit i fel ordning. När folk i min ålder eller yngre tillsammans med sina mor- eller farföräldrar begraver generationen där emellan. En syn som man verkligen inte vill se och som berör en så fruktansvärt mycket, även om tanken inte riktigt slagit en förän man faktiskt sitter där och ser det.

Jag avskyr begravningar